Göteborgsposten – 11 september 1863, sida 1

— Som ni så vill, kära signora. Musiklärarinnan skyndade bort för att göra några tillrustningar i sängkammaren, som låg nästintill det lilla förmaket, och Eleanor Vance satt och stirrade på de rinnande talgljusen framför henne, förlorande sig i orediga och förvirrade tankar, som ännu ej tagit någon tydlig form i hennes själ. I samma ögonblick, som hon upprest en mur mellan sig och Hazlewood, som kunde hindra henno från att passera genom dess portar, hade hon gjort en upptäckt, som gjorde detta ensliga landtställe till det hus, hvartill hon helst skulle vilja ha fritt tillträde. — Jag trodde att jag skulle skilja mig från hämnden, när jag for från London till Berkskire, men nu lemnar jag hämnden bakom mig på Hazlewood. Och dock, kan det vara så som jag tror? Launcelot Darrell reste till Indien ett år, innan min far dog. Kan det, när allt kommer omkring, blott vara en likhet — en tillfällig likhet mellan den der mannen och mrs Darrells son? Hon satt och tänkte på dessa saker — räsonnerande med sig sjelf öfver den fullkomliga omöjligheten af de begge männens identitet, men dock gång efter annan gifvande vika för den öfvertygelse, som plötsligt och ocmotståndligt bemäktigat sig henne på Windsors gata — medan signoran sysslade i de begge rummen, då och då stannande för att kasta en förstulen blick på Eleanor Vanes tankfulla unsigte. om en stund kom mr Richard Thornton. På Phocnix uppfördes för qvällen ingen pjes, men dekorationsmåla