CÄCAA — ut från estalldörrarne och samma hyrkuskar tycktes dricka på den gammalmodiga krogen på hörnet. Signoran gaf en sånglektion åt en dum flicka med fylligt ansigte och fräknar, som beredde sig för det lyriska dramat och ville uppträda på en af operorna som Norma efter ungefär ett dussin lektioner. Eliza Picirillo ansträngde sin yttersta förmåga för att förenkla en passage, så att denna halffärdiga Grisi kunde fatta den, när Eleanor Vane öppnade dörren till det lilla förmaket och visade sig på tröskeln. Det hade varit helt naturligt om den unga flickan störtat till pianot och kastat sig i signorans armar med risk att stöta den dumma eleven omkull, och det låg något mycket onaturligt i hennes sätt då hon stod på tröskeln — något så blekt och spöklikt i hennes utseende, att Eliza Picirilla steg upp i sin förskräckelse och stirrade med häpnad på den oväntade gästen. Eleanor, utropade hon, Eleanor! — Ja, kära signora, det är jag. Jag — jag vet att jag kommit tillbaka utan att ni kunnat vänta något sådant; jag har mycket att säga er längre fram. Men jag är aldeles uttröttad. Får jag sitta medan ni slutar er lektion. — Får du sitta! Sötaste Nelly, hur kan du tala så i ditt eget gamla hem? Mitt kära, kära barn, tror du att du någonsin kan komma så oväntadt, att du ej välkomnas af Eliza Picirillo? Här, mitt kära barn, kan du sätta dig och hvila ut bäst tills jag får ledigt att tala med dig. Ursägta mig, miss Dodson, vi skola straxt fortsätta duetten. Musikälskarinnan rullade fram en gammal emma, hen