nes son. Jag har er adress, och pi kan lita på att ni får höra från mig om några dagar, Jag skall sörja för att icke denna plötsliga oustörtning af alla våra planer kommer att vålla er något obehag. Farväl! må Gud völsigna er! Eleanor hade satt sig i vagnen och trainen skulle afgå. Mrs Darrell räckte henne handen, men flickan drog sig undan henne med en plötslig rörelse af fasa — Ack, var så god och tag mig icke i handen! ropade hon. Jag är mycket, mycket olycklig. Tåget afgick, innan enkan hann besvara dessa besynnerliga ord, och det sista, som Eleanor såg, var Launcelots moders ansigte vändt mot sig med ett uttryck af förvåning. — Stackars barn, tänkte mrs Darrell, när hon lång. samt återvände till stationsdörren, framför hvilken hennes ponyvagn väntade. Hon lider mycket af detta, men hon har handlat ådelt. Enkan suckade, när hon tänkte på att den värsta delen af kampen återstod. Hon mäste bereda sig på att ut härda sin sons harm — icke en stark mans stormande vrede öfver att man bedrägligt skiljt honom från der qvinna, han älskar, utan ett bortskämdt barns vresiga miss: nöje öfver att man beröfvat det en leksak. Det var knappt mörkt, när Eleanor anlände till the Pilasters. Hon betalte och skickade bort hyrvagnen Dudley Street, och gick till fots under den välbekanta hvalfbågen och in uti kolonnaden, der samma barn tyck: tes leka samma lekar som förr, samma hästar tycktes titte