Sinnesrörelsen vid den plötsliga afresan har varit för stark för er. Jag ber er att ni icke tror det jag utan mycken smärta fogar mig i denna nödvändighet. Ni har alltsedan ni kom i mitt hus betett er i allt till min sullkomliga tillfredsställelse. Jag kan icke ge er för höga loford, då jag rekommenderar er till ett nytt ställe. Eörlat mig, förlåt mig, mitt stackars barn. Jag vet att jag mäste förekomma er mycket grym, men jag älskar min son så ömt — jag älskar honom så ömt. — Det låg verklig känsla i den ton hvari dessa ord uttalades, men enkans röst ljöd för Eleanor Vanes öron som om den varit mycket aflägsen, och hon uppfattade ej ordens mening. Flickan vände sitt marmorlika ansigte mot den talande med ett svagt försök att förstå hvad som sades till henne, men hon tycktes ha förlorat all fattningsformåga i sin förvirring. — Jag vill återvända till London, sade hon. Jag vill komma härifrån. Dröjer det länge innan taget afgär, mrs Darrell? — Icke fem minuter. Jag har lagt edra penningar i dubbla kuvert — ett qvartal, räknadt från Juni månads början, då jag betalat er till September. Jag har också betalt er biljett, så att edra penningar ej skola minskas genom den utgiften. Edra saker skola sändas till er i morgon. Ni får en cab vid stationen, kära miss Vincent. Edra vänner skola säkert bli mycket förvånade öfver att få so er. — Mina vänner? upprepade Eleanor tankspridt. — Ja, jag menar den goda musiklärarinnan och hen