nes egen favoritstol, och Eleanor sjönk trött ned i densamma. Signora Picirillo tog af flickans hatt och slätade ömt hennes oordnade hår, mumlande uttryck af välkomnande och ömhet samt hviskande ett löfte att lektionen skulle snart slutas. Hon gick tillbaka till Norma efter att ha sett Eleanor trefligt nedsjunken i emman och genomgick tappert och samvetsgrannt duetten Del Conte, hvari miss Dodson gaf en mycket mild tolkning af den italienske kompositörens mening och sjöng om Pollio de oförrätter hon lidit och sina barn, så lugnt som om hon deklamerat sin önskan att vara en fjäril eller någon annan hos de engelska balladsångerskorna vanlig känsla. Men när miss Dodson slutat att sjunga och tagit på sig hatt och shawl, hvilket göromål drog längre ut än behöfligt var, och rullat samman sina noter och funnit sina handskar, som fallit ned från pianot i en dammig vrå af rummet, och dessutom ingått i detaljerade och invecklade förklaringar öfver sina sysselsättningar och husliga förhållanden, innan hon bestämde något rörande nästa lektion, och när hon dessutom förts ur rummet och lysts nedför trappan och fått riktig reda på närmaste vägen från the Pilasters till Camden Town, så kunde Eliza Picirillo egna full uppmärksamhet åt den bleka flicka, som så plötsligt återkommit till sin fordna bostad. Musiklärarinnan var nästan förskräckt öfver uttrycket i Eleanor Vanes ansigte. Hon mindes endast alltför väl att ha sett det en gång förut, nemligen den septemberaftonen i Paris då den 15-åriga flickan svor att hämnas på sin fars fiender. (Forts.)