Göteborgsposten – 9 september 1863, sida 2

m A — hem, der hon bott öfver ett år, utan att det föll någon in att fråga henne hvarför hon reste. Mrs Darrell och hennes följeslagerska vexlade icke många ord under färden till Windsor. Eleanor var försänkt i dystra tankar. Hon kände ingen djup smärta öfver att nödgas lemna Hazlewood, utan blott en känsla af enslighet, ett visst vemod vid tanken på att hon var en vandrerska på jorden, utan något verkligt anspråk på någon, utan verklig rättighet att hvila någonstädes. Medan hon tänkte så, foro de in i Windsor. De hade farit genom parken och kommit in i staden genom porten vid backens fot. De hade farit uppför backen och voro pä den förnämsta gatan under slottsmuren, när wmrs Darrell upphof ett utrop af förvåning. — Launcelot! sade hon, och vi, som måste passera honom för att komma till stationen. Det kan nu icke hjelpas. (Forts.)