Göteborgsposten – 9 september 1863, sida 1

ängslan, som blott en mor kan känna. om den dagen någonsin kommer, skall ni kunna förlåta mig och tänka skonsamt om mig. Jag klagar icke öfver min son; jag har aldrig klagat öfver honom. Men Jag lider, jag lider! Jag ser att han icke förvärfvat sig någon samhällsställning, att han föraktas af män, som haft framgång och lycka, att han har bukom sig en förspilld ungdom och framför sig en framtid utan utsigter. Jag älskar honom, men jag bedrager mig icke på honom. Misstagens tid är förbi. Det finnes blott tva möjligheter till framgång för honom — möjligheten att ärfva min onkels förmögenhet eller den att gifta sig med en rik flicka. Ni ser, miss Vincent, att jag talar mycket uppriktigt, och jag väntar lika uppriktighet af er. Älskar ni min son? — Min fru — mrs Darrell — jag — — För en stund sedan ville ni icke svara honom; jag ber er nu att svara mig. Hans tillkommande lifs lycka beror på ert svar. Jag vet att han kunde, om han ville, gifta sig med en rik flicka, som älskar honom, och som kan genom sin förmögenhet gifva honom den plats, han bör intaga. Var ädelmodig, miss Vincent. Jag ber er säga mig sanningen. Det är det minsta, ni kan göra. Älskar ni min son, Launcolot Darrell? Älskar ni honom af själ och hjerta, som jag gör? Eleanor höjde plötsligt hufvudet och såg på enkan. Nej, min fru, svarade hon stolt, det gör jag icke! — Gud ske lof för det! Äfven om ni älskat honom, skulle jag icke dragit i betänkande att bedja er uppoffra er för hans lycka. Men då saken förhåller sig så, kan