Göteborgsposten – 8 september 1863, sida 2

Den unge mannens ansigte mulnade hastigt, medan hon talade, och han teg för nagra ögonblick utan att se på Eleanor. Han stirrade genom det öppna fönstret långt bort i fjerran som det tycktes. Minnet af Gilbert Moncktons ord genomfor Eleanors själ. Det finnes en hemlighet i Launcelot Darrells lifhade juristen sagt, en hemlighet, som står i sammanhang med hans lif i Indien. Eleanor undrade om han nu tänkte på den hemligheten. Men målarens ansigte klarnade nåstan lika hastigt som det mulnat. Han kastade hufvudet bakut med en otålig åtbörd. Det var nästan som om han kastat en inbillad börda från sina axlar genom den plötsliga rörelsen. — Miss Vincent, jag vill förtjena penningar, sade han. Konsten, tagen abstrakt, är utan tvifvel något mycket stort Jag tror fullkomligt på den man, som gaf sin modell ett dolkstyng för att få dödsqvalet för sin korsfästningstafla men jag måste låta konsten tjena mina behof. Jag måste förtjena penningar för min egen räkning och för min hustrus Jag kunde kanske få en rik qvinna, men jag vill ha er fattig. Tror du, Eleanor, att den flicka, som jag älskar vill lyssna till mig. Tror du att hon vill emottaga der ovissa framtid, jag kan bjuda henne? Tror du att hor har nog mod att vilja dela en kämpande mans öde? Intet kunde vara hjeltemodigare än den ton, hvar Launcelot Darrell talade. Han såg ut snarare som er man, som vill anstränga sig med martyrens ståndaktiga if ver för att vinna sin ärelystnads mål, än som en ung sangvinisk men vacklande gentleman, som skulle låta kufvi