Göteborgsposten – 8 september 1863, sida 2

sig af första förtviflade ögonblick och lefva på de penningar, för hvilka han pantsatt sitt ur, medan hans ofulländade tafla ruttnade på stafletten. Det låg måhända hos honom något af Georg Vanes karakter — detta olyckliga förhoppningsfulla lyune, som finnes hos de menniskor, hvilka alltid skola uträtta stora saker, och som icke ens lyckas genomföra små. Han var en af de menniskor, som genom sitt sjelfbedrägeri föranledas att alltjemt bedraga andra. Då han nu styrdes af sjelfbedrägeri och inbillningar var det icke besynnerligt att han bedrog Eleanor Vane, att han fördes af den häftiga ordström, hvari han sade att han älskade henne och att hans tillkommande lifs lycka berodde på det svar, hon skulle uttala. Endast stammande ljud banade sig väg öfver hennes läppar. Miss Vane var icke kär, hon var förvirrad och kanske litet bedårad af målarens häftighet. Han var den förste unge, elegante, vackre och talangfulle man med hvilken hon någonsin umgåtts. Det är derföre icke att undra på om hans varma beundran och hans eldiga ords välta: lighet gjorde intryck på den oerfarna adertonärs flickan Hon hade stigit upp i sin sinnesrörelse och stod, mec ryggen vänd mot det solbeglänsta fönstret, darrande och rodnande framför sin tillbedjare. Launcelot Darrell drog hastigt en för honom smick rande slutsats af dessa tecken till qvinlig förvirring. — Du älskar mig, Eleanor, sade han, ja, du älska mig. Du tror kanske att min mor ej skall tillåta dett: äktenskap. Dyraste, du känner mig icke, om du tror at