lats ut för att afgöra en vigtig angelägenhet med en sömmerska från Vindsor, och Eleanor och Launcelot voro ensamma. Den unge mannen fortfor en stund att måla och lade derefter ifrån sig penseln med en otålig åtbörd samt gick bort till fönstret, vid hvilket Eleanor satt på en ställning, draperad med gammalt rodt ylletyg. — Tror ni, miss Vincent, ett taflan kommer att göra lycka? frågade han. — Ja, det tror och hoppas jag, men ni vet att jag ej kan döma i den saken. — Ert omdöme måste vara så godt som publikens, skulle jag tro, svarade Launcelot Darrell något otaligt. Recensenterna skola troligen försöka att skrifva ned mig, men jag räknar icke på att recensenterna skole köpa min tafla. De skola kalla mig omogen och osann, hard och kall, grå och tunn, kan jag tro, men i min tanka är den tafla, som betalar sig biist, den bästa. Eleanor höjde på de hvälfda ögonbrynen med en blick af förvåning, hennes begrepp om konstens höghet sårades af en så lag uppfattning af frågan. — Jag förmodar att ni ser en usel girighet i mina åsigter, sade målaren, tolkande hennes ansigtes uttryck, men jag har öfverlefvat mitt lifs roman eller åtminstone en del af romanen, och jag längtar icke synnerligen efter abstrakt storhet. Jag vill förtjena penningar. Behofvet at penningar drifver menniskan till nästan alla slags dårskaper och stundom ännu längre, till därskaper, som gränsa till brott.