Göteborgsposten – 8 september 1863, sida 1

— — — — — ———— sade den unga flickan på temligen dålig engelska, men H han är så vacker och så qvick. Jag tror icke att någon si hela verlden skulle kunna låta bli att älska honom. Jag älskar dig, men utan hopp. Jag vill blott ilska, rufva I Uppå mitt tysta hjerta städs, I Som på sitt bo en dufva, tillade miss Mason, citerande alla förtviflade älskandes favoritpoct, den stackars L. BE. L. Jag tror att mr Moncktons myndling verkligen njöt af sin böjelses hopplöshet. Att rufva på sitt tysta hjerta, var icke en träffande skildring af hennes beteende, då hon : trakterade Eleanor med långa jeremiader öfver sin obesvarade kärlek. Miss Vane var tålig och öm mot henne, hörde på hennes oförståndiga prat och fruktade annalkandet af den stund, då den unga barnsliga skönheten skulle grymt väckas ur sin rosenfärgade dröm. f — Jag vill icke gifta mig med honom, förstår dulsg väl, Eleanor, sade den unga flickan, jag vill blott ha lof! att älska honom. Du minns väl den tyska bälladen hvari 10 riddaren sitter och ser på sin förlorade älskades klosterk cell. Jag skulle vilja alltid bo nära honom och vara nöjd so med att se honom då och på eller höra hans röst, äfven j1 om jag ej fick se honom. Jag skulle vilja kläda mig som !e sosse och vara hans page liksom Viola och en vacker dag d verätta honom min egen historia. i Eleanor erinrade sig hvad hon lofvat Gilbert Moncko