Göteborgsposten – 8 september 1863, sida 1

ton och sökte ibland att hämma de sentimentala utgjutelsernas ström. — Jag vet att din kärlek är mycket poetisk och jag tror också att den är mycket sann, min engel, sade hon, men tror du verkligen att mr Darrell förtjenar, att man slösar så mycken ömhet på honom. Jag tror ibland, Laura lilla, att vi begå en synd, då vii otid slösa med våra bästa känslor. Tänk om du framdeles kommer att råka någon, som är fullt så värdig din kärlek som Launcelot Darrell, någon, som älskar dig mycket ömt; tror du icke då att du skulle ångra dig att ha slösat dina bästa känslor på en menniska, som — — Som icke bryr sig det ringaste om mig, ropade arftagerskan halft gråtande. Det ville du säga, Eleanor Vincent. Du anspelar på att Launcelot icke bryr sig om mig. Du är en grym, hjertlös flicka, och du håller icke det minsta af mig. Och den unga flickan jemrade sig öfver sina gäckade förhoppningar och sitt hårda öde, ungefär så som hon några år förut gråtit för att få en ny leksak. Launcelot Dorrell förklarade sin kärlek för Eleanor Vane en brännande het augustiförmiddag. De begge flickorna hade suttit som modeller — Eleanor som Rosalind och Laura som Celia — bildande en vacker grupp. Rosalind bar qvinnokläder och icke sin gröngråa skogsdrägt, emedan målaren valt den scen, deri Celia lofvar att dela sin kusins öde. Denna tafla skulle exponeras på Äthe Royal Academy och skulle bereda mr Darrells framgång. Laura hade kal