Göteborgsposten – 5 september 1863, sida 2

HCL OCM UumutLt 19011C act ihHHAII manadcns sSluL erlagga böterna, kunde undslippa. iAA —— — Ilvarjehanda. En vadhistoria har nyligen varit föremål för domstolsbehandling i Paris. Man må likväl ej tro att det är fråga om några excentriska engelsmän eller dylikt folk som fått obytt med den franska rättvisan. Nej, saken rörer något helt annat — en dansös ben, hvilka, mirabile dictu, i en teaterdirektions ögon råkat vara för starkt utbildade. Direktören för Gaite-teatern i Paris hade nemligen nyligen engagerat en ung dam, mille Saticq, som second-dansös i en scepantomin, med det poetiska namnet -Asnehuden. Mamsellen såg bra ut, var väl om ock något yppigt växt, och ansågs komma att taga sig förträfligt ut i besagde pantomim. Men morgonen efter första repetitionen bröt direktionen sitt kontrakt med den yppiga dansösen. Man hade köpt grisen i säcken — må den unga damen förlåta oss denna liknelse! — och hvad som förut troget dolts af siden och spetsar det hade vid den olyckliga repetitionen fallit alla i ögonen. Dansösen egde nemligen så öfverflödigt utvecklade vador, att direktionen ansåg sig ej kunna låta henne uppträda, hvartill efter hennes advokats utsago kom att teaterns öfriga dansöser voro alltför magra, för att kunna uppträda på samma tilja som en sylfid, hvars förtjenst såsom sådan ej låg i en etherisk frånvaro af allt hull. Det bref hvari direktionen uppsade hennes kontrakt var mycket artigt. Det yttrades deri bland annat, att mamsellens fysiska egenskaper, ehuru för öfrigt högst förtjusande, lade oöfvervinnerliga hinder i vägen för hennes uppträdande. Denna förklaring blidkade dock icke vår dansös, utan hon stämde direktionen inför rätta för dess kontraktsbrott. Påföljden blef också ganska riktigt, att direktionen dömdes att i skadestånd utbetala 1,500 francs. Men hvarför skulle man också inbilla sig att en dansös kan ha för mycket af det hvarmed hon mest tjusar publiken! Fästmannen och brudgåfvan. I Filadelfia väcker för närvarande följande historia stort uppseende inom den förnäma verlden. Hjelten är sonen till en rik bankir. Han förlofvade sig med en ung flicka ur de högsta kretsarne, och allt lofvade, att det unga parets framtid skulle bli en beständig smekmånad. Förliden månad skulle bröllopet firas. Den unge fästmannen skickade till sin trolofvade den vanliga brudgåfvan, bland hvilken utmärkte sig en diamantparyr, värd femtio tusen dollars. Fästmannen, som ville njuta af sin fästmös öfverraskning och glädje, besökte henne några timmar sedan han sändt presenten. Då han ej fann någon i salongen dolde han sig bakom en gardin. Några ögonblick derefter inträdde en flock unga flickor i rummet och började prata med detta goda sammanhang som damerna älska. En af dem yttrade: — Såg ni väl någonsin en så förtjusande brudgåfva? Hvad Louise skall bli lycklig! Hon får en verklig gentleman till make. — Ja, hon borde verkligen anse sig lycklig, svarade en annan. Men, vet ni väl hvad hon nyss sagt mig? — Hvad då? — Att hon skulle föredraga brudgåfvan, utan att på samma gång nödgas mottaga den person, som gifver henne den. Och om ni ej tron mig,så kunnen ni fråga henne sjelf, ty se der kommer hon ... Louise, har du sagt mig att du skulle föredraga brudgåfvan, om den icke medföljdes af fästmannen? — Jo, jag har verkligen sagt detta, svarade den ömma fästmön. Men detta är oss emellan, naturligtvis. Här ansåg likväl den unge mannen nödvändigt att träda emellan. — Tusen tack för er artighet att mottaga brudgåfvan på sådana vilkor, yttrade han. Men ni skall hvarken ha den ena eller den andra. Med dessa ord återtog han presenterna och aflägsnade sig ur salongen, utan att det ringaste låtsa märka damernas förvirring. Det torde vara onödigt att tillägga det han höll sitt ord och att skrattarne voro på hans sida. Hvart stulna dyrbarheter taga vägen. För den som blifvit bestulen på sitt ur, sitt silfver eller sina diamanter skall det måhända vara ett nöje att få höra något som kan antyda hvad hans klenoders öde blifvit. I alla Europas hufvudstäder har alltid sättet, hvarpå tjufvarne inom ett ögonblick göra sig af med stulna dyrbarheter, varit insvept i djupt dunkel. Huru väl polisen i Paris och London ock känner till alla tjufgömmares tillhåll, så händer det likväl nästan aldrig att de stulna artiklarne återfinnas. Hemligheten har dock ändtligen blifvit förklarad genom en upptäckt, som nyss gjorts i Sidney på Nya Holland. Man har nemligen derstädes kommit på spåren ett stort tjufband, till hvilket man från Europa sänder hvad som stjäles och hvilket ätager sig att sälja eller utbyta förarbetade saker emot guldsand eller guldklimpar. Liksom alla stora upptäckter gjordes äfven denna på ett mycket enkelt sävt. En dam, som nyligen anlädt till Sidney, promenerade på stadens mest fashionabla gata, då hon plötsligt blef ytterst förvånad öfver likheten hos ett i ett butikfönster uthängdt juvelhals-band med ett af samma slag, som två år förut blifvit henne frånstulet i England. Hon skyndade in i butiken och utan att yttra ett ord till någon fattade hon halsbandet, tryckte på en hemlig fjeder, och genast öppnades en liten medaljong innehallande en lock blondt hår, hvilket hon kysste med en värme, som kom den hederlige juveleraren att rodna först af vrede och sedan af fruktan. Damen berättade historien om stölden och begärde att man skulle anmäla saken i polisen. Men i stället för att ingå härpå, föreslog juveleraren att damen skulle återtaga sitt halsband utan att säga något om saken. Denna frikostighet föreföll dock damen underlig, hvarföre hon omnämnde förhållandet för polisen. Myndigheterna började röra på sig och resnltatet blef den upptäckten att allt som sålts af javeleraren. hvilken för öfrigt var den förnämste i Sidney, till största delen blifvit stulet i Paris och London under de senare åren. Man påstår att tjufförbundet har utgreningar äfven i Orienten. Poiis