Göteborgsposten – 4 september 1863, sida 2

sam och anspråksfull, sträng emot somliga och bitter och oförsonlig mot andra, hvilka hon ansåg för hans fiender. För Launcelots skull var hon orolig och ärelysten. Hoppet att hennes onkel skulle testamentera sin förmögenhet till den unge mannen eller dö utan att ha gjort något testamente så att Launcelot ärfde honom enligt slägtskapens rätt — detta hopp uppgaf hon aldrig helt och hållet. Men äfven om detta hopp slog fel, så voro hennes systrar gamla liksom hon. Om de lyckades öfvertala Maurice de Crespigny att lemna dem sin förmögenhet, så måste dock deras systerson Launcelot en gång ärfva dem. å räsonnerade enkan. Men hon trodde dessutom att Launcelot hade en annan utväg att göra lycka. Det var uppenbart att Laura Mason beundrade den unge mannens vackra ansigte och eleganta manör. Var det då icke mycket sannolikt att Launcelot kunde lyckas vinna den unga nyckfulla damens hand och förmögenhet. Under dessa omständigheter skulle enkan med nöje ha aflägsnat Eleanor från sin son, men detta var ej lätt giordt. När enkan sonderade Laura i denna sak och lätt papekade att hon kunde komma att skiljas från Eleanor, så brast arftagerskan ut i en ström af tårar och förklarade passioneradt att hon icke kunde lefva utan sin älskade Nelly, och när mrs Darrell gick ännu längre och vidrörde saken i ett samtal med mr Monckton, så svarade advokaten i en mycket bestämd ton, att han ansåg miss Vincents sällskap som en stor fördel för sin myndling och att han icke ville hora talas om något arrangemang, som skulle skilja de begge flickorna från hvarandra.