Göteborgsposten – 4 september 1863, sida 2

Derföre måste m ga sig efter förhållandena; hon hoppades att hennes son skulle låta mera leda sig af sina egna intressen än af flyktiga impulser, sådana som beherrskat honom i hans första ungdoms sorglöshet och lättsinne. Hon framställde saken för honom och besvor honom att hädanefter vara försigtig och omtänksam. — Du har lidit mycket af din fattigdom, sade hon, och skall derför, hoppas jag, ej låta något tillfälle att förbättra din ställning gå dig ur händerna. Tänk på det förflutna, min gosse, erinra dig den bedröfliga tid, då du var skild från mig, förförd af simpla och lastfulla kamrater, och då du vände dig till mig, då du intrasslat dig i skulder och bryderi. Tänk på ditt lif i Indien och de år du förspillt — du, som är så begåfvad och talangfull, och som kunde ha varit så lycklg. O, Launcclot, om du visste hvad det är påkostande för en mor att se sitt tillbedda barn försumma hvarje tillfälle att intaga den ställning, som tillkommer honom med rätta — på grund af dina talanger, min Launcelot. Jag har aldrig förebrått dig, min son, att du kommit hem utan penningar. Komme du tjugo gånger åter till mig såsom du kom den der qvällen, skulle du alltid finna samma välkomnande, samma ömhet. Min kärlek till dig, min älskling, kan icke undergå någon förändring på denna sidan grafven. Men jag lider djupt, när jag tänker på din förspilda ungdom. Du måsta bli rik, Launcelot; det går ej an att du är fattig. Det gifves menniskor, för hvilka fattigdomen är en sporre, som drifver dem att utmärka sig, men den har hämmat dina steg och hindrat dig att vinna den ära, som borde blifvit din. (Forts.)