kert. Jag kände mr Georg Vane mycket väl, men jag har aldrig märkt att denna miss Vincent är lik honom. Maurice de Crespigny skakade på hufvudet. — Mina ögon bedraga mig icke. Mitt minne är stundom svagt, men min syn är ganska god. När du blef bekant med Georg Vane, hade han förlorat sig mycket, när jag lärde känna honom var han så ung som den der flickan och såg ut som hon. Stackars Georg! stackars Georg! De trenne systrarne sågo på hvarandra. Huru stark fiendskapen mellan mrs Darrell och de begge fröknarne än var, så voro de dock ense i en sak — neml. i att minnet af Georg Vane och hans familj borde till hvad pris som helst bannlysas från Maurice de Crespignys själ. Gubben hade icke talat om sin vän på åratal, och de begge ogifta systrarne hade med glädje omfattat den tanken, att onkelns alla ungdomsminnen fördunklats och utplånats genom ålderdomens tillvexande skuggor. Men då han såg denna unga flicka, återvände alla de gamla minnena i deras fulla kraft. Det plötsliga känsloutbrottet verkade som ett åskslag på systrarne, och de förlorade sjelfbevarelsens vanliga instinkt, den själsnärvaro, som skulle drifvit dem att aflägsna den gamle från den unga blonda, påflugna, odrägliga flickans närhet, hvilken varit oförskämd nog att likna Georg Vane. Systrarne hade icke hört talas om mr Vanes yngsta dotters födelse. Många år hade förflutit sedan mrs Darrell och Hortensia Bannister stått i någon annan beröring med hvarandra än en trög brefvexling, och aktiemäklarens enka