stan som om en stor öfverrasknings galvaniserande insly tande gifvit honom nytt lif. Hvem är den der flickan mec det ljusa håret och ansigtet vändt åt det hållet? Säg mi; hvem det är, Ellen Darrell? Han pekade på Eleanor Vance, i det han sade detta Hon stod ett litet stycke från Gilbert Monckton och Laura Hon hade tagit af sig sin runda bredskyggiga halmhat och hängt den på armen; den varma sommarflägten hade fört hennes glänsande bruna hår från pannan. Glömmandi ifvern att se sin aflidne fars käraste vän, huru nödvän digt det var att hon vore försigtig, hade hon gått någr: steg från de begge och stod och såg på gruppen kring gubbens stol. — Ilvem är det, Ellen Darrell? upprepade mr de Crespigny. Mrs Darrell såg nästan ut som om hon förskräckts a sin onkels ifver. — Den unga flickan undervisar i musik en annan ung flicka, som anförtrotts åt min vård, svarade hon. Hvad äl det hos henne, som fäster er uppmärksamhet. Gubbens ögon fylldes af tårar, som långsamt rullade nedför de vissnade kinderna. — När Georg Vane och jag studerade i Mandlin, sva rade Maurice de Crespigny, såg denne min vän ut som den der flickan. Mrs Darrell vände sig häftigt om och såg på Eleanoi som om hon velat tillintetgöra henne med sina blickar derföre att hon vågade likna Georg Vane. — Käre onkel, sade enkan, edra ögon bedraga er sä