hade icke ansett det löna mödan att tillkännagifva sin halfsysters födelse. — Bed den flickan komma hit, ropade Maurice de Crespigny, pekande med darrande hand på Eleanor. Låt henne komma hit; jag vill se på henne. Mrs Darrell ansäg ej rådligt att icke efterkomma denna sin onkels begäran. — Miss Vincent, ropade hon skarpt till flickan, var god och kom hit; min onkel vill tala med er. Eleanor Vane spratt till, då enkan kallade på henne, men hon skyndade till gubbens stol. Hon längtade mycket att få se sin aflidne fars vän. Hon nalkades rullstolen och ställde sig bredvid gubben. Maurice de Crespigny lade sin hand på hennes. — Ja, sade han, ja, det är så. Det är nästan samma ansigte — nästan alldeles detsamma. Gud välsigne dig, kära barn. Det gör mig femtio år yngre att so på dig. Du liknar en vän, som en gång var mig mycket kär — mycket kär. Gud välsigne dig! Flickans starka sinnesrörelse gjorde henne blek. 0, om hennes far lefvat; då skulle hon varit hans förespråkerska hos denne gubbe och ihopfogat det förflutnas brustna länkar. Men hvad tjenade mr Maurice de Cressignys medlidsamma ord till? De kunde icke uppväcka den döde till nytt lif. De kunde icke utplåna den rysliga elfte Augusti med dess elände — den förfärliga aftonen, då förlusten af en lumpen penningesumma föranledde Georg Vane till den olyckliga handling, som slutade hans lif. Nej! Haus gamle vän kunde icke göra något för honom, hans kärleks