Göteborgsposten – 3 september 1863, sida 2

stackars käre sjuklings värsta dagar, så har tiden för ditt besök blifvit olyckligt vald. Om du skrifvit och latit oss veta att du ämnade komma — — Så skulle ni ha stängt dörren för mig, sade mrs Darrell beslutsamt. Var god och besvära dig icke med att finna upp nägra artiga förevändningar för min räkning, Lavinia. Vi förstå hvarandra mycket väl. Jag kom hit bakvägen, emedan jag visste att jag icke skulle fu slippa in stora vägen. Du haller flitigt vakt och jag kan icke annat än beundra ditt talamod. Enkan hade nalkats sin onkels stol lemnande de öfriga sällskapet på något afständ. Hon kämpade blok och trotsig mot sina begge systrar; hon stred tappert för sin afgudade sons skull, hvilken tycktes alltför slapp och likgiltig att bevaka sina egna intressen. Damerna på stället kastade på sin systers bleka ansigte blickar ljungande af harm; enkans beslutsamma utseende skrämde dem litet. — Hvad är det för folk, Ellen Darrell? frågade den yngre af de begge gamla fröknarne. Vill du döda min onkel, eller hvarför för du eljest hit en mängd främmande menniskor för att besvära honom när han är som nervsvagast? — Jag har icke fört hit en mängd främmande menniskor. En af dem, som stå der, är min son, som kommit att uppvakta sin onkel efter sin återkomst från Indien. — Har Launcelot Darrell kommit hem? utropade begge fröknarne på en gång.