Göteborgsposten – 3 september 1863, sida 2

blir välkommen här? sade hon. Jag kommer, när jag har lust och begagnar mig af första tillfälle att få tala med min onkel. Hon vände sig om och såg på gruppen, som hon lemnat bakom sig, vinkande sin son. Launcelot Darrell gick rakt fram till sin onkels stol. — Ni kommer väl ihåg Launcelot, onkel Maurice? sade mrs Darrell ifrigt. Jag är viss på att ni minns Launcelot. De begge ogifta systrarne betraktade sin onkel afundsjukt och uppmärksamt. Det tycktes som om de tjocka töcknen kring gubbens minne hade skingrats, ty en svag stråle tändes i hans matta ögon. — Launcelot! sade han, ja, jag kommer ihåg Launcelot. I Indien är den stackars gossen, i Indien. — Käre onkel, han for till Indien och var der några år. Ni kommer ju ihåg den otur, han hade, hur plantageägaren, som han ämnade sig till, spelade bankrutt, innan han kom till Kalkutta, så att den stackars gossen ej kunde framlemna det enda introduktionsbref han hade fört med sig till det främmande landet. Han måste draga sig fram bäst han kunde, utan att ha någon att hålla sig till. Han led alltid af klimatet och trifdes mycket illa derute. Han blef der så länge han kunde uthärda ett lif, som passade så illa för honom, och lemnade derefter allt för att återvända till England. Käre onkel Maurice, ni får ej vara ond på min stackars gosse. Gubben tycktes omsider ha blifvit mycket redigare.