rike vid den slutliga omröstningen endast kan medgifva antingen antagande eller förkastande af dess sörslag. Furstarne kunna blott göra förbehåll med hänsyn till Preussens tillträdande och godkännande af de egna ländernas representationer. Ett af Mecklenburg-Schwerin väckt förslag om att man skulle tillställa Preussen en utskrift af samtliga förhandlingarne, för att deröfver förklara sig, har efter en liflig debatt hänvisats till ett utskott. Berlinske Tidende meddelar ett bref från Preussen, hvari läses följande orienterande uppgifter : Det finnes blott få personer härstädes, hvilka anse de tyska furstarnes smickrande försök, att förmå vår konung till deltagande i deras: rådslag, såsom en tillräcklig ersättning för den skada Preussen lider af att icke deltaga i furstekongressen. En allmän förstämning råder inom alla politiska kretsar, och endast högst få äro under nuvarande förhållanden nog opatriotiska, att högt uttala sin belåtenhet med den bismarckska politikens nederlag. Förstämningen ökas ännu mera derigenom, att kronprinsen med afseende på den tyska politiken nu skall hafva närmat sig ministerpresidentenså sigter. Om sättet hvarpå detta skett, äro de mest olika berättelser i omlopp. Sålunda heter det, att kronprinsen, som rest till Gastein, för att förmå konungen att ej låta Preussen förbli orepresenteradt, skall hafva uttalat sig mycket energiskt och med goda skäl i denna anda under ett samtal, hvari hr v. Bismarck äfven tog del. Denne senare hade emellertid bevisat, att man utan Preussen omöjligen skulle kunna uträtta något i Frankfurt, hvaremot Preussen, om det vid detta tillfälle skulle vara med, endast skulle bidraga till att undergräfva sin egen ställning i Tyskland. Om Preussen mötte i Frankfurt, skulle det hafva den moraliska förpligtelsen, att biträda majoritetens beslut, men om det höll sig borta, skulle ingen kunna af det begära något sådant. Dessa argumenter skola ej allenast hafva stärkt konungen i hans äsigter, utan äfven dragit honom öfver till samma sida. Såsom supplement erfar jag likväl från en källa, hvilken jag sätter högre än det allmänna ryktet, att vår kronprins i ett samtal med den forne preussiske charg ddaffaires i Paris, prinsen af Reuss, skall ha uttalat sig i alldeles samma anda, som då han. reste till Gastein, nemligen att han ansåg icke-deltagandet i Frankfurter-församlingen för ett stort fel. Man försäkrar mig äfvenledes, att prinsen af Reuss skall hafva sagt vår kronpins attframstående franska statsmän af välvilligt sinnelag mot Preussen voro af samma åsigt. Men om ock ett fel begåtts i detta hänseende, hoppas vi dock, att den triumten skull bli så mycket större, som vår store statsman hr v. Bismarck står i begrepp att vinna inom den inre politiken. Inom statsministeriet skolå nu under hans ordförandeskap de arbeten begynna, söm skola åvägabringa en lösning af den inre krisen. Konungen har så bestämdt tillbakavisat och kronprinsen gjort så eftertryckliga invänningar mot oktrojeringen af en ny vallag, att hr v. Bismarck omöjligen kan åter upptaga ämnet. Då nya val efter den bestående vallagen endast gifva oss anledning, att åter vänta alldeles samma kammare, skall ministeren sannolikt akta sig för ett sådant nederlag. Det återstår således för den intet annat, än att åter inkalla den nuvarande kammaren, eller, såframt man skulle djerfvas företaga nya val, att göra ännu större inskränkningar än hittills i yttranderätten. Hvad man i detta dilemma har att göra, är den uppgift, som sannolikt skall snarast sysselsätta våra regeringsmedlemmar. Tillsvidare hafva landtråden genom inrikesministern uppmanats, att uttala sig angående saken. Det är naturligt att största delen af dessa embetsmän, som med få undantag tillhöra den mindre landtadeln, äro hugade för inskränkande åtgärder. Landtråden i Preussen hafva i den civila tjensten samma Prerogativer som officerarne inom armåon. Båda dessa kategorier äro i besittning af junkerprivilegierna, hvilka endast kunna upprätthållas, om den nuvarande ministårens system blir stärkt i så hög grad, att det åter kan slå varaktiga rötter och öfverlefva hvarje eventuelt återvändande af en liberal era. Man kan sluta till att om detta ej sker nu, är junkerdömets bankrutt oundviklig, och borgareståndet vinner öfverhand. Dessa menniskor bäfva derföre nu icke tillbaka för något medel, som kan föra dem till målet, och deras sociala samt embetsmanna-ställningar sätta dem ej allenast i besittning af ett urval af dylika medel, utan tillförsäkra dem äfven inom mycket vida gränser strafflöshet för möjliga lag-öfverträdelser. Under så gynsamma förhållanden tyckas de äfven fast beslutat, att nu vilja utspela sin sista trumf. Embetsmännen skola för