Göteborgsposten – 28 augusti 1863, sida 1

att komma underfund med hvad han verkligen tänkte, emedan han dolde det under sitt väsendes yta. — Ni hade en gång en fruktansvärd rival uti er onkels hjerta! sade mr Monckton efter en paus. — Hvilken då? — Maurice de Crespignys ungdoms Damon, Georg Vandelour Vane. Launcelot Darrells ansigte mulnade, då den dödes namn uttalades. De Crespignys slägtingar hade alltid brukat att betrakta Eleanors far som en slug och intrigant fiende, mot hvilken man borde kämpa till det yttersta. — Min onkel kunde aldrig ha varit en sådan narr att lemna sin förmögenhet åt den slösaren, sade mr Darrell. Eleanor hade suttit vid ett öppet fönster, lutad öfver sitt arbete, under detta samtal, men hon steg hastigt upp då Launcelot talade om hennes far. Hon var färdig att kämpa för honom när som helst och hvar som helst det behöfdes. Hon var färdig att bortkasta det falska namn, hon bar, och framträda som Georg Vanes dotter, ifall de förtalade honom. Hon ville dela den skam och förödmjukelse som träffade honom. Men innan hon hunnit gifva efter för denna hastiga impuls, talade Gilbert Monckton, och den förbittrade flickan väntade för att höra hvad han hade att säga. — Jag har all anledning att tro det Maurice de Crespigny skulle testamenterat sin förmögenhet till sin gamle, vän, om denne icke dött, sade juristen. Jag glömmer aldrig er onkels sorg, när han läste berättelsen om den gamle