Göteborgsposten – 26 augusti 1863, sida 2

sta fartyg, som afgick irån Kalkutta, sedan jag fattat det beslutet. Ni är väl icke ledsen att se mig här igen, min mor? — Ledsen att se dig! min gosse, min käre gosse! Mrs Darrell gick med sin son öfver gräsplanen in i huset genom en öppen glasdörr. Hon tycktes ha alldeles förgätit att de begge flickorna voro närvarande. IIon tycktes till och med ha glömt att de existerade i den utomordentliga förväningen öfver sin sons aterkomgst. Derföre gingo Eleanor och Laura till miss Masons rum och innestängde sig der för att tala om aftonens besynnerliga tilldragelse, medan moder och son sutto tillsamman i frukostrummet på nedra botten. — Är icke allt detta romantiskt, Nelly lilla? sade miss Mason med entusiasm. Jag undrar om han farit hela vägen från Indien i den fasliga rocken och den rysliggamla hatten. Han ser ju ut alldeles som en roman: hjelto — mörk och blek, lång och smärt. Tror du at han vinner något på att ha kommit hem? Jag tycker be stämdt att han borde ärfva mr de Crespigny. Miss Vane ryckte på axlarne. Hon intresserade sis icke synnerligen för den vackre, förlorade sonen, som kom mit så plötsligt, och hade nog att göra med att lyssna fil alla Lauras utrop och sympatisera med hennes nysi kenhet. — Jag kommer icke att sofva en blund i natt, sad miss Mason, när hon skiljdes från sin vän. Jag skal drömma om Launcelot Darrell och hans mörka ögon oc