Göteborgsposten – 26 augusti 1863, sida 2

tycktes mera tärd af beky mmer än någonsin, och hennes ögon voro fördunklade af de tärar, hon utgjutit. Modrens hjeltemod, som uthirdat sonens frånvaro täligt och utan att klaga, hade gifvit vika för den oväntade glädjen vid hans återkomst. Hon tog begge flickorna i handen, då de önskade henne god morgon. Eleanor nästan ryste när hon märkte hur iskall den vissnade handen var. — Låt oss genast dricka tå, sade mrs Darrell; min son är mycket trött efter resan, och den starka sinnesrörelse, hvari hemkomsten bragte honom, har också tagit på hans krafter. Han vill derföre först stiga upp sent. Enkan iskänkte tdå, och en stund herrskade tystnad vid bordet. Hvarken Eleanor eller Laura hade lust att bryta den. De väntade bada på, att enkan skulle finna sig föranlåten att tala om det besynnerliga sätt, hvarpå hennes son kommit tillbaka; men det var den skiljnaden emellan de båda flickorna, att Eleanor ganska lugnt och ointresseradt afbidade detta ögonblick, under det Laura knappast kunde styra sin otalighet. Det tycktes som om frun på IIazIlewood, som annars: alltid lade i dagen värdighet och en kontenans, som e af något kunde rubbas, var något förlägen, på hvad sät hon skulle vidröra den besynnerliga scen, som egt rum före I gående afton. — Jag behöfver väl knappt säga dig, Laura, utbras enkan hastigt efter en mycket lång paus, att om någo skulle kunna förringa min glädje öfver min sons hem