Göteborgsposten – 26 augusti 1863, sida 1

tade honom, och ett häftigt utrop banade sig våg öfver hennes läppar. — Ianncelot, Launcelot, min son! XIV. Launcelot. Mrs Darrell stod en stund sluten i sin sons armar och snyftade våldsamt. De begge flickorna drogo sig något tillbaka, utan att veta hvad de skulle göra i den förvirring, som den första öfverraskningen alstrat hos dem. Detta var således Launcelot, den son, som varit så länge borta, och hvars porträtt hängde öfver kaminen i matsalen, den son, på hvilken modren tänkt med sådan ömhet, omsorgsfullt bevarande alla tecken till hans fordna vistande på stället. — Min gosse! min gosse! sade enkan med en röst, som förekom de båda flickorna frimmande genom sitt så nya ömma uttryck, min egen och ende son, hur kommer det sig att du kommer sålunda hem till mig. Jag trodde att du var i Indien. Jag trodde — — Jag var i Indien, min mor, då jag skref mitt sista bref till er, sade den unge mannen, men du vet ju hur trött och ledsen jag var vid det rysliga klimatet och det fasliga lefnadssätt jag måste föra der. Det blef outhärdligt till slut, och jag beslöt att skilja mig från alltsammans och resa hem, och jag for till Europa på det för