Göteborgsposten – 25 augusti 1863, sida 2

kunde ej förebrå sig en sådan otacksamhet, men hon tyckte att hon gjort orätt mot dem derigenom att hon kännt si lycklig i det stilla lugnet på Hazzlewood. Hon sade detta til Richard Thornton under det korta jalbesöket. De hade åter gått ut ;å de tysta gatorna och torgen i den tidiga vinterskymningen. — Det förekommer mig som om jag blifvit sjelfvisk och kall, sade hon. Den ena månaden efter den andra förflyter. Det är nu två och ett halft år sedan min far dog, och jag har icke kommit ett steg närmare upptäckten hvem den man var, som vällade hans död. Nej, icke ett steg. Jag är lefvande begrafven på IIazulewood. Jug är bunden till händer och fötter. Hvad kan jag göra? Richard, hvad kan jag göra? Jag haller nästan på att bli ursinnig, när jag tänker på att jag är en stackars vanmiktig flicka, och att jag kanske aldrig kan komma att hålla den ed jag svor, då jag läste min aflidne fars bref. Och du, Richard, har du under hela denna tiden icke gjort nagot för att hjelpa mig? Dekorationsmålaren skakade ganska sorgset på hufvudet. — Hvad kan jag väl göra, min kära Eleanor? Jag säger ännu en gång, hvad jag sade dig för snart ett år sedan. Vi få aldrig rätt på den karlen. Ilvilket hopp ha vi? Hvilken möjlighet ha vi att finna honom? Vi skulle kunna höra hans namn i morgon, utan att känna det. Om en af oss mötte honom på gatar, skulle vi gå förbi honom. Vi skulle kunna bo i samma hus som han, utan att veta att det vore han.