Göteborgsposten – 24 augusti 1863, sida 2

med sig mångsaldiga porsoner, hvilkas hela timliga väl krossas i den stora ruinen. Och likväl skall den bedräglige projektmakare vara bra oskicklig som ej förstår att locka en hop folk att sätta sin förmögenhet på spel på nägot ursinnigt företag. Ett exempel härpå utgör ifrågavarande rättegång. En s. d. öfverste vid namn Waugh, hvars hela förmögenhet bestod i hans årliga pension af 400 , köpte för sju eller åtta år sedan en liten ö på kusten af Dorsetshire i England. Priset var 15,000 L. Naturligtvis hade han ej penningar att betala med; men så trovärdig gjorde sig ötversten eller så ensaldiga voro de personer han kom i beröring med, att han lyckades inteckna ön för 30,000 EK. Sådan var sakens ställning då han presenterade sig hos verkställande direktören vid en bank kallad London and Eastern Bank. Han ville då låna penningar på en liten egendom tillhörig hans syster. Tillsället begagnades att äfven omnämna besagde ö, som hette Branksea Island, och de ofantliga rikedomar den innellöll. Han var för klok att tala om gömda skatter å la Monte Christo, utan denna ös rikedom bestod i en värdefull lera. Ehuru ön redan var intecknad till mer än dess dubbla värde, intalade han bankiren att denna lera var full säkerhet för 70,000 och var värd oräkneliga millioner. Ett stycke papper, som uppgafs vara ett värderingsinstrument, förklarande att hela öns terräng, bestående af ett särskildt slags lera, skulle kunna förvandlas till alun, förevisades, och på detsamma förmåddes bankiren att lemna den hederlige gamle knekten, som hr öfversten behagade med förkärlek sjelf benämna sig, ett lån af 50,000 på denna dyrbara lera. — Det finnes intet bevis på att bankdirektören härvidlag på något sätt var öfverstens medbrottsling. Besynnerligt som detta kan synas, tog man dock sedermera ett ännu besynnerligare steg. Man invalde öfversten just på grund af hans stora skuld till banken till meddirektör i densamma. I denna ställning gjorde öfversten hvad han behagade och lånade ytterligare ur banken, så att hans skuld slutligen uppgick till 114,000 K, hvarigenom han således uppnegocierat 111,000 (2,572,000 rdr) på en lerbank, för hvilken han sjelf endast gifvit 15,000 e. Utom några få tusen pund som användes till att uppföra några mindre byggnader på ön, förslösade öfversten alltsammans på ett mycket öfverdådigt lefnadssätt. De öfriga direktörerna i banken, som till en början ej visste det öfversten på egen hand lånat så mycket ur bankens kassa, blefvo förskräckta och beslöto att hålla saken tyst. Banken hade dock genom dessa lån råkat på obestånd; men vigilerade och bedrog folk till höger och venster. Resultatet blef till slut att banken gjorde bankrutt, och de fleste som insatt sina kapitaler i densamma blefvo ruinerade. Öfverste Waugh är nu sjelf bankrutt, men iakktager en ton och hållning som om han varit den hederligaste man och blott blifvit förföljd af olyckan. — Målet är ännu ej utageradt, men man tror ej att öfverste Waugh skall erhålla något straff.