— Jag är derföre alldeles ensam, fortfor miss Mason, och jag är rätt belaten med det, ty det skall gå lättare att bli bekanta på tu man hand, eller hur, miss Vincent? Georg Monckton hade gatt emellan de begge flickorna, men nu gick Luura Mason till Eleanor och tog hennes hand i sin. Denna var en liten kuubbig barnahand, men hur liten den än var, glittrade ringar pu den. — Jag tror att jag skall tycka mycket om er, hviskade Laura Mason. Tror ni att ni skall komma att tycka om mig. Hon såg på Eleanor med ett bedjande uttryck i de blå ögonen. Dessa ögon voro verkligen bla, af en förgätmigejs eller en turkos färg, så olika som möjligt Eleanors klara grå ögon, hvilka ständigt skiftade i de mest olika nyanser. Huru skulle miss Vane kunnat svara nekande på denna fraga. Hon var fullkomligt villig att älska denna unga barnsliga flicka, som var så färdig att sluta sig till henne och lita på henne. Hon hade väntat att finna en stolt arftagerska, sem yfts öfver sin rikedom inför sin fattiga sällskapsdame. Men hon hade dessutom ännu ett skäl att fästa sig med ömhet vid denna flicka. Hon erinrade sig nemligen hvad mr Monckton sagt till henne i jernvägskupen. — Hur ensam och utan vänner ni än är, kan ni omöjligt vara så ensam och utan vänner som hon. Hon tryckte den hand, som omfattade hennes, och sade allvarligt: