— Jag är viss om, att jag skall hålla af er, miss Mason, om jag får. — Och ni blir ju icke fasligt noga med trioler och arpeggior och svåra passager, sade den unga flickan med ömklig ton. Jag är, i allmänhet taladt, icke generad af musik, men jag har aldrig kunnat spela trioler i takt. Hon gick in i förmaket genom verandan, medan hon talade, hållande Eleanor vid handen, och mr Monckton följde de begge flickorna, som han noga observerade. Förmaket var, liksom villans yttre, mycket oregelbundet och mycket vackert. Det låg i den ena ändan af huset, och på de tre väggarne voro fönster, neml. en oriel vid den ena ändan, som låg midtemot dörren, ett utskjutande bågfönster åt verandan och tre gallerfönster med djupa fönsternischer midtemot. Möblerna voro vackra, men enkla och långtifrån dyrbara. Gardinerna och stolöfverdragen voro af sits med rosenknoppar och fjärilar; stolarne och borden voro af glänsande lönn, och hår och der stodo en hop poreellänspjeser på gammalmodiga hyllor och byråer. På de ljusa gräddfärgade väggarne hängde några kopparstick och vattenfärgsskizzer, men vidare prydnader egde rummet icke. Laura Mason förde Eleanor till en af fönsterfördjupningarne, der broderier och två eller tre uppslagna böcker lågo vårdslöst kastade bland brodersilke och scfirgarn, sålunda vittnande om den unga damens vanor. — Vill ni taga af edra utanplagg här eller skall jag strax föra er till ert rum? Det är det blå rummet näst intill mitt. Der är en dörr mellar de begge rummen, så att