Göteborgsposten – 18 augusti 1863, sida 1

A— — — — vande för den moskovitiska kolossen? Är det den religiösa fredspropagandan, som åter kommit till rodret och hviskat ministeren varnande ord i örat? Ahnej! Saken är nog den, att det är det gamla misstroendet till den kameleontiske bundsförvandten på andra sidan Kanalen, som spökar. England fruktar, när det kommer till stycket, att ett europeiskt krig, sådant som det, hvilket kunde bli resultatet af en alltför skarp och decisiv note till tyrannen vid Newa, skulle gifva Napoleon III tillfälle att förverkliga förstoringsplaner, som finnas ej blott i haus hufvud. utan i millioner fransmäns. Huru lätt vore det ej under en sådan jettekamp för den, som står i spetsen för mer än en half million stridsoch ärelystna fransmän, att finna sig ett Savojen och ett Nizza — ett stycke land bättre och större än det, han lade beslag på för egen räkning, när han förde krig för en ide i Italien? Huru väl skulle det ej taga sig ut på kartan för franska ögon om kejsarriket åter arronderades genom Rhengränsen! Allt detta vet England, och det har ej lust att hjelpa sin mäktige granne på vägen genom ett oförsigtigt angrepp mot Preussens allierade. Förgäfves lägger Napoleon handen på bröstet och bedyrar att han i allt dylikt är så menlös som det barnet, som föddes i natt, att han icke vill tillöka Frankrike med en fots bredd jord, att han denna gång uppträder tör en id tout simplement utan den ringaste arriöre-pense, utan att vänta någon annan belöning än dygdens vanliga. Förgäfves lofvar han, att afhålla sig från alla eröfringar för egen räkning, lika högtidligt och kraftigt som då han såsom franska republikens president lofvade att, trots alla maktlystnadens frestelser, troget uppfylla sina pligter såsom denna republiks embetsman, utan att befatta sig med statskupper, egenmäktiga dekreter och andra statsförrädiska handlingar — lika högtidligt och kraftigt som då han, såsom Victor Emanuels bundsförvandt, lofvade att ej nedlägga sina vapen förr än.han befriat norra Italien alltintill Adriatiska Hafvet — lika högtidligt och kraftigt som då han aflagt många andra löften, för att bryta dem när hans höga missiondet kräfde. Man vill icke rätt tro på den mäktiges löften. Det har gått med den sluge kejsaren som det gick med den unge lögnaktige oxen i fabeln. Han har narrats för ofta för att bli trodd, och han kan nu tala den vattenklaraste sanning utan att öfvertyga politiska Thomasar. De komma att allvid befara ugglor i mossen, äfven der han icke vill göra en mask förnär. I Lithauen öfverträffar Alexander II:s utkorade alter ego sig sjelt. Muraview kommer att intaga ett framstående rum i de tyranniska satrapernas historia — ifall någon framlida forskare får den idån att skritva en sådan. Utrotningen af det polska elementet i Lithauen är hans mål, och detta ohyggliga mål helgar de medel, han betjenar sig af, i hans och kejsarens ögon. Sedan Wielopolski upphört att vara brukbar och börjat rösta för mildhet och försonlighet — att till och med tillstyrka antagandet af de tre makternas förslag utan alla afprutningar, är Berg spiritus roctor i Polen och visar att han ännu är densamme han var, då han fick hederstiteln: Poens mordengel. Kort sagdt, Berg och Muraview rasa i kapp, och kejsaren ser på och örklarar dem sitt höga välbehag, sålunda zisvande den bästa illustration till sina i svarsnoterna framhållna landssaderliga känslor och issigter mot Polen. Czaren har varit i Finland i akt och mening att fabricera en väl behöflig entusiasm i storrurstendömet. Mottagandet har varit sådant