Göteborgsposten – 17 augusti 1863, sida 2

Emellertid springer en af oss förut påpekad vigtig omständighet i ögonen. De tyska enhetssträfvandena ha nu fått en ny impuls, hvilken säkert skall starkt återverka på hela tyska nationen. Under de 3 sista åren har Österrike förstått att i samma grad vinna tolkets sympatier i Tyskland, som Preussen genom sin reaktionära politik förspillt dem. Tanken på det gamla kejsardömets återupprättande är, oaktadt all partianda och tvedrägt, den af folket mest omhuldade af alla. Den österrikiska dynastien är arrvinge till denna krona och båraren? af de historiska minnen, som knyta sig till denna kronas glans; en sammankomst mellan Tysklands furstar, hvilka inkallats af kejsaren, skall af folket helsas som det tyska rikets återuppståndelse. Denna ide smickrar nationen; med ännu större jubel skall den sluta sig till Österrike, då detta uppträder som förespråkare för ett tyskt riksparlament och en tysk riksförtattning, då sjelfva furstekongressen är offentlig och de konstitutionela principernas seger ötverallt i m o 3 Lyskland förkunnas såsom den grundval, hvarpå den nya riksförsattningen skall byggas. ltt svårare nederlag har Preussen ej lidit alltsedan dagarne vid Jena och Anerstädt. De preussiska tidningarne börja nu uttala sig, visserligen bescheiden, men dock under närvarande förhållanden i Preussen temligen oförtäckt sör att kronprinsen af Preussen måtte deltaga i kongressen. De franska tidningarne intagas en sär deles vänlig hållning gentemot kongressen. Den inspirerade La France säger, att visserligen vänder sig inbjudningen endast kring frågan om de tyska angelligenheternas ordnande, men det tyska förbundet ligger i hjertat af Europa och följaktligen kan intet at hvad som der försiggår vara Europa likgiltigt. Isynnerhet är detta omöjligt, så snart det är fråga om reorganisation af denna väldiga kropp, som skall sättas i stånd att utöfva ett större inflytande på vilkoren för den allmänna jemvigten. Den polska frågan befinner sig f. n. i ett skede, som skulle kunna göra betraktaren nedslagen, om man ej satte osvikligt sörtroende till den försyn som länkar folkens öden och till rättvisans slutliga seger äfven i jordiska ting. Det framgår med bestämdhet, att något beväpnadt bistånd ej skall lemnas Polen i år af makterna. De afsända noterna äro hållna i de hofsammaste ordalag, och allmänt påstås, att man låtit begäran om vapenhvila falla. Polackarne hatva således, åtminstone till nästa vår, endast att lita till sig sjelfva; och de tyckas äfven göra sig beredda derpå. Kanske blir det ett folkmord detta civiliserade Europa nu skall bli vittne till — nesan derför skall bränna i eldbokstäfver i folkens historia. Möjligen skola händelserna framtvinga en annan sakernas ställning — men för närvarande äro utsigterna allt annat än ljusa. En sorgligt aspekt ha vi för våra ögon: polackarnes egen olyckliga söndring, hvilken är förklarlig, då man betänker hvilka intriger som spinnas kring dem, men oförsvarlig då det gäller täderneslandets vara eller ickevara. Det säges emeilertid, att Ryssland listigbegagnar sig af denna oenighet. Som läsa ren vet finnes det tvenne partier, hvilka ännu icke kunnat enas: aristokratien och demokratien. Till det förra litade man sig, så länge man ännu hoppades på al detta parti utlofvad fransk hjelp. Nu är söndringen öppen. Nu påstås ryska regeringen sätta alla kratter i verket, för att draga till sig demokraterna, hvilkas politiska tendenser stå på lika grad med de ryska liberalas och med hvilka senare man vill att de skola göra gemensam sak. För uppnåendet härat väntar man med snaraste ett manifest af kejsar Alexander, hvilket skall förkunna vidt gående nationala institutioner för Ryssland och Polen(?). I denna anda skall en egenhändig skrifvelse från kejsaren till storfurst Konstantin ha inträffat i Warschau, i följd hvaraf storfursten samlade omkring sig cheferna för civilförvaltningen och generalitetet och upplyste dem derom, samt äfven tillrådde dem, att undvika hvarje agiterande