Göteborgsposten – 17 augusti 1863, sida 1

hvad han gaf sig ut för att vara Nu i är r han försvunnen i mensklighetens stora kaos, och du har icke det ringaste spår, som kan leda till hans upptäckt. Öfvergif derföre för all del all tanka på en omöjlig hämnd. Har du glömt de ord ur Episteln, som vi hörde tör några veckor sedan. Min är hämnden; jag skall vedergälla det, säger Herren. Om teaterns melodramatiska hämnd icke kan utföras i det verkliga lifvet, så veta vi åtminstone — ty vi ha det från bästa källa — att onda gerningar ej bli ostraffade. Långt borta vid jordens yttersta gränser träffar kanske straffet den man, som dina svaga bemödanden ej skulle kunna skada. Försök att ej tänka derpå, Eleanor. — Det är omöjligt, svarade flickan. Brefvet, som min far skref till mig före sin död, var ett direkt uppdrag, som jag aldrig skall undandraga mig. Det enda arf, jag fått af honom, var det brefvet — det brefvet, i hvilket han bad mig hämnas hans död. Jag är säker så, att du anser mig både galen och elak, men oaktadt allt hvad du sagt, tror jag att jag kommer att råka den karlen. Dekorationsmålaren återsjönk i en smärtsam tystnad. Hur kunde han disputera med denna flicka? Han knnde ej annat än älska och beundra henne och låta henne befalla öfver sig, om hon behöfde en slaf. Medan han tänkte så, knäppte Eleanor begge händerna omkring hans arm och såg upp till hans ansigte. — Dyre Richard, sade hon med låg röst, jag tror att du skulle vilja hjelpa mig, om du kunde. — Jag skulle vilja gå genom eld och vatten, för att hjelpa dig, Nelly.