Göteborgsposten – 13 augusti 1863, sida 1

— lig och häftig som en sydlänning, men tillik? envis som en finne. I likhet med professor IIvasser ansågs hr Nordström i sitt sädernestand, Finland, så utpregladt frisinnad, att icke heller han rätt väl kunde trifvas der och förlikas med der rådande politiska åsigter. Begge mottogo derföre med stor belåtenhet anställning i svenska statens tjenst; men väl bofasta kär, hafva deras frihetsidder långt ifrån befunnits så framstående, som på andra sidan Bottenhafvet. Hr Nordström eger en hög tanke om sina obestridligen ganska stora kunskaper, om sin skarpsinnighet och om sin oselbarhet. Den minsta motsägelse bringar honom derföre i vrede: ådrorna svälla då upp på det vackra hufvudet; den kala hjessan, det blonda ansigtet blifva eldröda, ögonen spruta eld, och han förmår ej, äfven om han bjuder till, att beherrska sig. Rösten blir darrande, tonen skarp och gnällande, och den, vare sig att det är en ledamot eller hela ståndet som då blir föremål för hans repliker, får sin beskärda del och vida deröfver. Men just i denna lättretlighet ligger hr Nordströms svaghet; ty en representant som icke kan beherrska sig sjelf, kan icke heller beherrska andra. Hans förnämsta styrka ligger i anfallet; han eger en utomordentlig förmåga att uppdaga bristerna i ett förslag; och han framhåller dem alltid i deras minsta detaljer; men förmågan att afhjelpa dessa brister och att föreslå något bättre istället, saknar han oftast. Han är utmärkt såsom teoretiker, men underlägsen i det rent praktiska, en företeelse som också är ganska vanlig hos mycket lärda män. Han anser sig fullt hemmastadd i nästan hvarje ämne, och visar en afgjord böjelse att betrakta hvarje fråga från en ny sida, hvilken han då anser såsom den enda absolut rätta. Hr Nordströms största förtjonst ligger utan tvifvel i det mod som han vid alla tilltällen ädagalägger. Innerligt tillgifven Finland, är han en afsvuren fiende till czarväldet. Han tvekade icke att såsom talare uppträda vid Carl XII:s-festen, ehuru det alls icke ansågs afgjordt att denna test gillades af vår regering. Sitt lifliga intresse för Polen har han nyligen och utan all tvekan ådagalagt. Hvad han anser vara rätt, uttalar han alltid frimodigt. Utan tvifvel begår han icke sällan misstag, men då äro de alltid ofrivilliga. Anser han en åtgärd vara oriktig eller skadlig, så angriper han utan tvekan dess upphof, åtgärden må vara vidtagen af hvem som helst. Emedan han ansåg att nya Trollhätte kanalbolag genom sin störste delegare förskaffat sig otillbörliga fördelar på det allmännas bekostnad, väckte hr Nordström en motion vid riksdagens början om en revision at detta bolags förvaltning. IIan hade på nämnde motion nedlagt en otrolig möda. Den väckte ett ofantligt uppseende egentligen derföre att den innefattade en krigstörklaring mot grosshandlare Schwan, som bedrifvit hela kanal-affären. Om motionen kommer att föranleda till någon åtgärd, om den ens blir af statsutskottet handlagd, har jag hört betviflas; ty det är icke sällsynt att motioner måste begrafvas, emedan de dels äro af allttör ömtålig natur, och dels skulle uppväcka ytterst obehagliga diskussioner. Det torde knappast behötva sägas, att hr Nordström nästan alltid i presteståndet stär ensam om sin mening, långt ifrån derföre att hans åsigter och förslag äro principielt oriktiga, utan snarare derföre att de framställas under anspråk på att vara de enda riktiga. Ståndet afhör honom dock med uppmärksamhet; men det omfattar hellre någon annuns förslag i samma syftning, dock något modifieradt. Men oaktadt hr Nordström är det högvördiga standet en nagel i ögat, oaktadt dess nflytelserikaste ledamöter högeligen skulle önska, att han icke al vetenskapsakademien 5( 6——6265it2qW-2Ö——— ——