Göteborgsposten – 12 augusti 1863, sida 2

skulle med glädje omfatta ett sådant tillfälle. Jag skall skrifva till min vän mrs Darrell och rekommendera dig — det är allt hvad jag kan göra. Jag kan naturligtvis icke lofva att det lyckas, men Ellen Darell och jag voro myeket goda vänner för manga år sedan, och jag vet att jag har mycket inflytande på henne. Jag skall skrifva till dig om resultatet af min rekommendation. Eleanor Vane gick, sedan hou läppjat ett par gånger på ett glas ljust sherry, som hennes halfsyster bjöd henne. Vinet var ganska bittert och smakade som om de drufvor, ur hvilka det prässats, aldrig sett solen. Miss Vane var belåten, när hon kunde ställa glaset på bordet och aflägsna sig från den kalla prakten i sin halfsysters förmak. Hon var nedstämd, när hon långsamt vandrade tillbaka till Bloomsburg. Hon skulle tlytta från de kära vänner, hon hade der, från de tarfliga rum, der hon trifts så väl och komma ut i den kalla verlden såsom beroende at förnäma menniskor — ja i en så ringa och förödmjukande ställning, att hon till och med måste lägga bort sitt namn, innan hon kunde inträda i den. Den zigenarlika sällskap: ligheten i the Pilasters måste utbytas mot den hemska staten i ett hus, der hennes plats skulle vara något litet öfver tjenstefolkets. Men det hade varit fegt och sjelfviskt att afslå plat sen, ty helt säkert var det sannt som den obarmhertiga mrs Bannnister sagt. Hon hade legat sina vänne till last. Hon var mycket sorgsen och bedröfvad när hon tänkt på allt detta, men genom hvarje dyster tanke skymtade er