Göteborgsposten – 12 augusti 1863, sida 2

AmAiAi — the Pilasters voro stolta öfver hennes skönhet. Ty fann? väl i hela Bloomsbury alltifrån Dudley Street till the Pilaster ett mera solskenslikt och gullglänsande hår eller två klarare grå ögon än de, som sågos i pelarnas skugga, när Eleanor Vane gick förbi. I denna atmosfer af kärlek och beundran hade flickan trifts mycket väl. Han var begåfvad med en förunderlig förmåga att antaga andras sätt att vara och deras vanor. Hon var alltid på sitt ställe; hon var aldrig i vägen för någon. Hon var icke ärelysten. Hennes solljusa lynne var medelpunkten för ständig glädje och lycka, som endast smärtans och olyckans förfärliga åskslag kunde störa. Hon hade trilts mycket väl hos signoran, och idag då hon såg sig omkring i det lilla förmaket och hennes blickar hvilade sorgset ömsom på det gamla pianot, ömsom på en hylla med söndriga böcker, romaner, som voro dyrbara för Richard och henne och som ej medfarits synnerligen väl af någondera, ömsom på den unge mannens glödande magnum opus, den tafla, som hon roat sig med att kritisera och klandra sålunda lekande med målarens qval — då hon, säger jag, såg på dessa saker och tänkte på hur snart hon måste skiljas från dem, runno tårarne långsamt ned för hennes kinder, och hon stod hopplös och förtviflad på den dystra tröskeln till ett nytt lif. (Forts.)