Göteborgsposten – 11 augusti 1863, sida 2

nat fartyget och först vid sin återkomst ombord följande morgon vid niotiden erfarit hvad som händt. Han kunde således ej säga vid hvad tid på fredagsafton elden släckts i kabyssen eller om något slarfdervid blifvit begånget. Vanligen var elden ombord släckt redan kl. 7 på aftonen. Kabyssen var hopfogad af en-tums furubräder, hvilka omkring eldstaden voro belagda med jernplåt, och han antog som sannolikast, att då denna gång efter annan upphettats, den utanför befintliga brädväggen på insidan kolats och nämnde afton fattat eld, som dock först frampå natten vunnit nog styrka att bryta ut, och hvilken förklaring af saken ansägs såsom den mest antagliga. Styrmannen John Evans hade sjelf varit inne i kabyssen och der tillsett att elden ordentligt blifvit släckt, hvilket skett före kl. 7 på aftonen. Folket hade gått till kojs i skansen kl. 10 och han sjelf dröjt qvar på däck tills emellan 11 och 12, derunder han hvarken förmärkt eld eller brandlukt, hvarefter han gått till hvila i kajutan. Omkring kl. 1 börde han starka rop från land, hvarlöre han, utan att ännu ana faran, begaf sig upp på däck, der kabyssen redan stud i ljusan låga. Han hade då väckt folket i skansen, och genast börjat släckningen, dermed man varit syssclsatt redan i 10 minuter, innan handräckning från land hunnit ankomma. Härifrån var polisöfverkonstapeln Qvistgårds berättelse betydligt afvikande. Han blef underrättad om faran af tornväktaren i Carl Johans kyrka, Emanuel Andersson, som bemärkt elden, hvilken då visat sig blott helt obetydlig, och skyndat ned till polisvakten för att underrätta derom. Qvistgård begafsig då i hast upp till kyrkplanen, derifran han kunde se fartyget och skyndade, efter att ha tillsagt Andersson, som ännu ej klämtat, att ej göra larm, ner till detsamma, derunder han utefter vägen gaf signal med polispipan. Nedkommen till stranden ropade han till det hotade fartyget, hvilket rop äfven hördes af styrmannen, som straxt derpå uppkom genom kappen, då lågorna från den nära belägna kabyssen nästan slogo honom i ansigtet. Denne hade dervid förlorat all sinnesnärvaro och i stället för att väcka folket och lägga hand vid släckningen, skrikande sprungit omkring på däcket. : Qvistgårds signal hade blifvit hörd, och fem konstaplar, utgörande den nattfördelning, som vid denna tid skulle träda i tjenstgöring, nedskyndade och kommo snart medelst en till hands liggande båt om bord på fartyget, der manskapet i stället för att släcka elden blott tänkte på att berga sina tillhörigheter. Genom konstaplarnes bemödanden lyckades man snart dämpa elden, likväl först sedan kabyssen och storseglet totalt uppbrunnit samt däcksplankorna och stormasten blifvit tumsdjupt kolade. Elden var, enligt konstaplarnes mening, så våldsam att ej många minuter till behöfts för att den kunnat innestänga både styrmannen och folket i skansen. Styrmannen Evans, delgifven konstaplarnes berättelse, medgaf att han kanske ej så noga kunde komma ihåg hvad han i förskräckelsen tagit sig till, hvilket bestyrktes af kocken, som föröfrigt sade sig om qdvällen ha medelst påslaget vatten ordentligen släckt elden. Då kaptenens förklaring ansågs antaglig och fortsatt ransakning ej af vederbörande yrkades, förklarade poliskammaren undersökningen afslutad. Kaptenen visade sig beredvillig att ersätta de persedlar, som för konstaplarne vid släckningsarbetet blifvit skadade och begärde afskrift af undersökningsprotokollet, för den händelse fartyget skulle vara assureradt, hvarpå han ej var riktigt säker. — I en portgång i Haga träffades härom afton arbetskarlen G. Ström och smeden A. Dahlman, just under det denne senare som bäst höll på att ådraga sig 5 rars böter. Ström, som ej hade med saken att skaffa, tillrättavisade emellertid Dahlman med hand och mun, så väl i portgången som på gatan, hvarunder Dahlman blott sökte hålla den våldsamme varnaren från lifvet, hvarunder Ström råkade få väst och skjorta sönderrifven. För detta objudna förfäktande af allmänna snyggbeten var Ström till i går inkallad för poliskammären, der hans hårdhändta beteende genom inkallade vittnen ådagalades, och Ström, som hade en annan version af historien och ansåg sig djupt förolämpad af käranden, som bl. a. kallat honom flåbuse dömdes att böta 5 rdr eller undergå motsvarande kroppsplikt amt ersätta 3:ne i saken hörda vittnen. Ström ville ja till högre rätt, men hans förseelse var redan ill fullo ådagalagd. Då ej detta lyckades fordrade han ätminstone ersättning för sin sönderrifna väst och skjorta, men äfven detta vägrades, hvarpå Ström ärlisen bekände att han saknade tillgång till böternas erläggande och lät sig villigt införpassas till undergående af den ädomda bestrafiningen.