Göteborgsposten – 7 augusti 1863, sida 2

tafla, Slaget vid Bosworth, hvilken prydde en af väggarno i det inre rummet. Den trogne franske pudeln hoppado lustigt omkring henne hvart hon gick, och det sg ut som om alla de solstrålar, som kunde bana sig väg till den lilia mörka våningen vid Pilasters Street, koncentrerade sig omkring hennes blonda hufvud. När hon sprang upp och ned för de mörka trapporna, ut och in i de dunkla rummen, bragte hon glädje, lif och ljus med sig. Ilennes ungdom och skönhet förvandlade, efter Richards och hans tants förmenande, de små tarfliga rummen till ett 34 55 ag nästan föepalats. Då hon satte sig ned vid pianot och lät sina fingrar löpa öfver tangenterna, framkallade hennes raska anslag hittills okända tongångar ur det gamla instrumentet. De gamla sonaterna ljödo lifligt och lustigt, och drillar och ackorder, som om hundradetals fåglar jublat i kör, hördes från diskanten, när hennes fingrar flögo fram deröfver. Det gamla klaveret blef ungt igen, och dess utslitna strängar fingo nytt lif vid den underbara magnetiska inllytelse, som den unga flickan utöfvade på dem. Den gamla musiklärarinnan och hennes systerson brukade taga plats tätt intill pianot när Eleanor spelade, och deras ögon följde henne med beundran, när hon fladdrade fram och åter i rummen, likasom de aldrig skulle kunnat se sig mätta på den älskliga och sköna flickan. (Forts.)