Göteborgsposten – 7 augusti 1863, sida 2

vandrande under pelarne för att syatsera ut eller gå in i signorans bostad. Den mörka förtviflan i hennes själ vek så småningom bort och lemnade plats för den önskan, att kunna i någon mån gengälda all den godhet signoran och Richard visade henne. IIon spelade snällt, alldenstund hon hade tillbr: agt många timmar vid pianot under sitt vistande vid pensionen i Brixton, och kunde saledes öfvertaga en del af signorans elever. Hon hade en präktig altröst, som säkert med tiden skulle utveckla sig i kraft och klangfullhet, och hon öfvade sig med balladerna i de gamla operorna, som stodo nätt inbundna, men gula af ålder, i signorans maskuna bokskåp. Hennes lätta och glada lynne återvände, alldeles som hennes vänner hoppats. De yttre tecknen på hennes djupa sorg försvunno så smäningom, oaktadt erinringen om henncs stora förlust beständigt uppfyllde hennes själ, ja, knappast något ögonblick förflöt, utan att bilden af hennes fader foresväfvade henne, och denna bild ledde alltid hennes tankar på hans hemska slut. Men det låg ej i hennes karakter att vara inbunden och otillgänglig en längre tid, och etter ett halft års vistande i det nya hemmet försiggick en stor förändring med henne. Då sparfvarne omkring stallarne och under yelarne qvittrade i den upplifvande värsolens strålar, började Eleanor Vane att sjunga, under det hon med litta fjät rörde sig fram och tillbaka i de låga rummen för att torka dammet af pianot och de gamla kinesiska porslinskrukorna eller för att putsa den förgyllda ramen till Richards lysande, men ännu osålda