Göteborgsposten – 7 augusti 1863, sida 1

allt detta gjorde ej något intryck på henne, och hon tänkte på den stora förändring som försiggått med henne. IIvilket barn hade hon ej varit för en månad sedan! Då hade hon lycklig och sorglös blickat framtiden till mötes och icke tänkt på annat än att länge, länge få lefva tillsammans med sin fader; hon hade då ej kännt andra bekymmer än de små sorger, hon delat med honom, och det ha de förekommit henne, som om ingen ända kunde vara på den lycka hon gick tillmötes. Hela verlden hade hägra för henne som en fåcverld och hon hade blott i denn: ögnat fröjd och glädje. Nu var hon en mogen qvinna, och hon vandrade alle: na i en förfärlig öken, genom hvars tunga sand hon var tvungen att krypa långsamt och besvärligt till det må hon hoppades en gång nå. Hon lutade sig tillbaka i hörnet af en andra klassens kupe; hennes ansigte var doldt af den nedfällda slöjan och hunden Fido låg hopkrupen på hennes knän. Hon på minde sig huru mycket hennes fader hade hållit af de trogna djuret. Tidigt en mörk Septembermorgon rullade en droskmed Eleanor och hennes vänner in på den afsides liggan de Pilasters Dudley street. Kuskarne voro redan i ful verksamhet i stallarne, och hela grannskapet gaf genljuc af de hojtningar, hvarmed vanligen hästar uppmuntras under det de måste underkasta sig ryktningens besvärlig heter. Sotaren hade också redan lemnat sin bostad oci utstötte i Northumberland Square ohyggliga tjut, för at avertera folket om att han var på benen och färdig at