Göteborgsposten – 6 augusti 1863, sida 2

flickans solskenslika lynne återkomma, och den stora sor gen skulle smaningom glömmas. Under denna olyckans och smärtans dystra tid hade den goda musiklärarinnan fästat sig innerligare vid m Vanes dotter. än hon fistade sig vid henne, då Eleanor: små fingrar trefvade öfver fortepianots tangenter under de svaga försöket att lära sig Haydns Surprise. Unkans lefnad hade varit full af sorger. Kanske hade de sistförflutna tio åren utgjort dess lugnaste period. De var tio år sedan hon, efter att ha gjort förlust på förlus — mistat bade man och barn, fann sig ensam med er ranglig, långbent pojke på aderton år, en fader och moder lös systerson, som sin ende beskyddare. Denne långbente pojke var Richard Thornton, end: barnet af signorans vackra yngre syster och en elegant ka valleriofsieer, som gift sig med den fattiga och ringa fic kan för hennes vackra ansigtes skull och dött ett par år efte giftermålet lemnade sin enka att genomsläpa den sorglig: uterstoden af sitt lif med sin systers bistånd. Signorar hade mycket tidigt vant sig vid att bira andras bördor Hon var det äldsta barnet af on skicklig violinist, son tjuge år anfört orkestern på en af de förnämsta teatrarn i London, och från sin tidigaste barndom hade hon haf friskt mod och tillit till egua krafter. Derföre när henne syster dog, och de sista orden, de bleka darrande läpparni uttalade, voro en bön till signoran att hon skulle beskydd den värnlöse gossen Richard Thornton, så mottog Eliz Picirillo uppdraget utan betänkande och lofvade att troge uppfylla det. Den stackars aftynande skönheten dog me