Göteborgsposten – 6 augusti 1863, sida 2

ett leende på sitt ansigte, och när signor Picirillo — som var språklärare vid nägra skolor i förstäderua och föröfrigt en lat, godlynt nolla — kom hem om aftonen, sann han den husliga kretsen ökad med en ny medlem och en ny mun som hädanefter kräfde föda. Signorans oljkruka förslog väl, huru mycket den än blef anlitad, och längre fram då den hederliga musiklärarinnan skulle haft mycket svårt att reda sig ensam, var den långe pojken Richard redo att stå vid hennes sida i lifvets strid samt lika tillgifven henne som den ömmaste son. Gossen hade tidigt visat mycken talang, men talang, af omfattande natur, som icke lofvade att utveckla sig till snillets högre gåfva. Hans tante lärde honom musik och han lärde sig sjelf att måla, i tanka att med tiden blifva något i Turners eller Moelises väg, och han hopsparade några genom fiolen förtjenta shillings för att besöka ett tarsligt mälareinstitut någonstädes i Bloomsbury. Men ingen ville efter värde betala de stora historiska ämnena efter Moelisi, icke ens Den blodiga galtens död vid Bosworth, ett stort bataljstycke med en dyster solnedgång i bakgrunden och Richmonds ansigte och harnesk glödande af en sjö karmosin och gummigutta, säsomlätersken af den flammande himmelen, hvilket stora arbete han hoppats få se i ÅRoyal Academy. (Forts.)