Göteborgsposten – 6 augusti 1863, sida 1

— Kära, kära signora! sade Eleanor knäböjande framför sin väns stol. Hvad ni är god mot mig! Men under det jag varit här, måste mycket penningar ha gått ät — till doktorn geleet och frukten och lemonaden. Hvarifrån ha dessa penningar kommit? — Från din syster mrs Bannister. Hon skickade något penningar till svar på ett bref, som Richard skrifvit till henne. Elcanors ansigte höljdes plötsligt af purpur, och musiklärarinnan förstod hvad denna harmens rodnad betydde. — Richard begärde icke några penningar. Han skref blott för att underrätta din syster om hvad som händt. Hon sände penningar för alla nödvändiga utgifter. Deraf är ännu något qvar — nog för att betala din återresa till England och tillochmed mer. Jag har skrifvit upp alla utgifterna och du kan få se räkningen om du så vill. Eleanor såg ned på sin hvita morgonklädning. — Finnes nog qvar för att jag skulle kunna skaffa mig en svart klädning? frågade hon med låg röst. — Ja, mitt dyra barn. Jag har också tänkt på det. Jag har skaffat dig sorgkläder. Sömmerskan tog en af dina muslinsklädningar att sy efter, och derföre behöfde jug icke besvära dig med att tala om det. — Hvad ni är god mot mig, hvad ni är innerligt god! Detta var allt hvad Eleanor Vane kunde säga. Hon kände då endast dunkelt i huru stor förbindelse hon stod hos dessa menniskor, som, utan att vara förenade med henne genom något slägtskapsband, gingo från sin egen mödosamma stig för att bistå henne i hennes sorg. Ännu