häftighet, som följt på genomliisningen af fadrens bref, hade hennes sätt att vara blifvit nästan onaturligt lugut. Hon hade hela aftonen suttit för sig sjelf vid fönstret, och Richard hade förgäfves sökt att för ett ögonblick ådraga sig hennes uppmärksamhet. IIon satt tyst och tänkte på den papperslapp hon gömt vid sin barm. Morgonen derefter satt hon med hufvudet stödt mot handen i en ställning, som röjde tankspriddhet. Det var som hon cj märkt signorans vankande omkring i rummet. Hon försökte icke att hjelpa sin gamla vän med de små husliga göromålen, som togo så mycken tid, och när omsider musiklärarinnan satt sig midtemot henne vid fönstret med sin söm, såg Eleanor a henne med så mycken matthet och slohet, att den goda qvinnan blef förtviflad deröfver. — Nelly lilla, sade signoran hastigt, jag vill tala litet förstånd med dig. — Om hvad då, kära signora? — Om framtiden, mitt älskade barn. — Framtiden! Eleanor Vane uttalade detta ord nästan som om hon ej förstått hvad det ville siga. — Ja, Nelly lilla. Du ser att till och med jag kan tala med hopp om framtiden, och dock är jag en gammal qvinna. Du, som är blott femton år, har ett längt lit framför dig, och det är på tiden att du börjar se framåt mot detta lif. — Jag ser framåt, sade Eleanor med ett dystert ansigtsuttryck. Jag blickar mot framtiden i väntan att råka