Signoran suckade medan hon betraktade Eleanor. Hvad skulle hon säga till denna flicka, som vid femton års ålder påtagit sig en ryslig vendetta, och som tycktes så försjunken i sin dystra hämdplan som någon korsikansk höfding. — Kära Nelly, sade musiklärarinnan efter en paus, med något skarp tonvigt, vet du att jag och Richard måste i morgon fara från Paris? — I morgon fara från Paris, signora! — Ja, Phoenix öppnas i början af oktober, och vår Dick skall måla alla dekorationerna för den nya pjesen. Dessutom har Jag mina elever; du förstår, min söta Nelly, att jag icke får behålla dem, om jag stannar här längre. Eleanor steg upp med ett uttryck af förvirring som om hon sökt att förstå allt hvad signora Picirillo sade. Derefter tycktes ett ljus gå upp för henne, och hon steg upp och kastade sig på mattan vid sin väns fötter. — Kira signora, sade hon tryckande musiklärarinnans hand i begge sina, hvad jag varit elak och otacksam hela denna tiden! Jag hade glömt allt utom mig sjelf och mina bekymmer. Ni har kommit hit till Paris för min skull. Ni sade mig det, då jag var sjuk, men jag hade glömt det, jag hade verkligen glömt det. Och Richard har stannat i Paris för min skull! Ack, hvad kan jag göra för att vedergälla er båda för det ni gjort för mig? — hvad kan jag göra? (Forts.)