dande med den stackars gamlo mannen, som litat å dem och trott på deras heder. ÄÅmnar ni taga dem i försvar, signora Picirillo? — Taga dem i försvar, Eleanor? nej; jag tviflar visst icke på att de voro daliga menniskor. Men, mitt söta barn, du bör icke börja lifvet med känslor af hat och hämd i ditt hjerta. — Skall jag icke hata den man, som vållade min fars död? ropade Eleanor Vane. Tror ni, signora, att jag kommer någonsin att upphöra att hata honom? Tror ni att ig nånsin skall glömma att bedja att den dag må komma, då han och jag stode midt emot hvaraadra, och att han må vara så värnlös och så beroende af mitt förbarmande som min far var beroende af hans. Gud hjelpe honom den dagen! Men jag vill icke tala derom, signora; hvad tjenar det till att tala derom? Jag blir kanske en gumma, innan jag träffar den karlen, men det är mycket säkert att jag träffar honom förr eller senare. Om jag blott visste hans namn — om jag blott visste hans namn, tror jag att jag skulle svåra honom från den ena ändan af jorden till den andra. Robert Lan — Lan — hvad mer? Hennes hufvud sjönk ned mot bröstet, och hennes ögon fästes drömmande på den solbeglänsta gatan nedanför det öppna fönstret. Den franska pudeln Fido låg vid hennes fötter och lyfte då och då hufvudet för att slicka hennes hand. Djuret hade saknat sin herre och vandrat omkring i de små rummen nosande på trösklarne till stängda dörrar och gnällande ömkligt Hera dagar efter mr Vanes försvinnande.