den man, som vållade min sars död. Iur skall jag kunna finna honom, signora? IIjelp mig att söka upp honom. Ni har visat mig godhet i allt annat. Hjelp mig att söka upp honom, så skall jag halla af er mer äu någonsin förut. Signoran skakade på hufvudet. Hon var ett gladlynt, kraftfullt fruntimmer, som under sitt långa förflutna lif burit tunga bördor, utan att hafva låtit dem krossa sig. Kanske hade det varit hennes oegennytta, som utgjort hennes stöd i pröfningarne. IIon hade tänkt och sörjt så mycket för andra menniskor, att hon ej hatt mycken tid att tänka för sig sjelf. — Min kära Eleanor, sade hon, detta går aldrig an. Du bör icke lata det olyckliga brefvet inverka på dig Din stackars far hade ingen rätt att lägga ansvaret för hvad han gjorde på en annan. Om han beslöt att riskera de olyckliga penningarne i kortspel och förlorade dem, s hade han icke rätt att beskylla den der karlen för följden af sin egen därskap. — Men karlen bedrog honom. — Det trodde din far. Man ir alltid böjd för att tro sig bedragen, när man förlorar penningar. — Pappa skulle icke ha skrifvit det så bestämdt, om han ej vetat att karlen bedragit honom. Dessutom säger kichard att man hört dem samtala högljuddt; det var säkert, då min stackars käre far ankligade karlen för att vara en bedragare. Han och hans kamrat voro elaka, falska menniskor, som väl hade orsak att dölja sina namn. De voro obarmhertiga skurkar, som icke hade något medli