Göteborgsposten – 5 augusti 1863, sida 1

Irsinniga spekulationer, spelarens fina kombinationer, som iro så ofelbara i teorien och så ruinerande i praktiken. Elemor hade aldrig vetat detta. När hennes far blef länge ute om nätterna, och hon måste sitta långa, plagsamma liimmar och vaka under ängslig väntan, så visste hon icke hvarför han dröjde eller hvarför han kom hem så nedstämd och bedröfvad. Andra gissade orsaken hvarföre den gamle mannen var midt om natten fjerran från sin torftiga bostad, men de hade icke hjerta att låta hans lilla flicka få veta det. I Paris, en främmande stad, der hans bekantskaper voro få, blef den gamla ovanan starkare, och Georg Vane tillbragte nätterna med spel om låga summor i usla sten, som hans skindliga bekanta lockade honom till. Han gjorde besynnerliga bekantskaper under denna sin förnedringstid, liksom fattigt folk bruka: unga män som irrade omkring i verlden, unga ogndaktiga sällar, som drefvo omkring utan yrke och förtjenade sitt lifs uppehälle genom tvetydigt bruk af sin skarpsinnighet, karlar, som gerna smickrade och krusade för den gamle sprätten, så länge de kunde vinna några francs af honom att betala kalaset med. Med sådana män hade Georg Vane länge umgåtts. De vunno små summor af honom och bedrogo honom samvetslöst, men man måste komma ihåg att han hade mycket tråkigt, att han varit van vid att lefva med i verlden och att något sällskap var honom oundgängligt nödvändigt. Han slöt sig derföre till dessa män och lät i sin förnedring deras artigheter sig väl smaka. Det var i tvenne sådana karlars sällskap som han tillbragt aftonen före sin död.