emnade bland pappersbitarne på bordet ett stycke, som var mycket större och läsligare än de andra. Man ser lätt att det är ett stycke af ett bref till dig, men innehållet är mycket vildt och osammanhängande och du bör erinra dig att det var skrifvet vid en mycket upprörd sin: nesstämning. — Git mig det! Eleanor sträckte ut handen med en befailande åtbörd. Richard tvekade. — Jag vill att du gör dig riktig reda för ett sådant brefs beskaffenhet, innan du läser det. Jag öuskar att... — Du har doldt historien om min fars död af onödig farhåga att bedröfva mig, sade den unga fickan med fast röst. Jag vill söka erinra mig hur god du varit mo! mig, på det att jag må kunna förlåta dig detta; men dr kan icke neka mig det bref, min far skref till mig före sin dod. Det är mitt och jag gör anspråk der å. — Låt det stackars barnet se det, sade signoran. Richard Thornton tog en memorandabok af läder u ur en af fickorna i sin vida rock. I denna bok funno: flera papper. Han tog ett af dem och räckte det tyst til Eleanor Vane. Det var ett ark postpapper; hvad som vu skrifvet derpå röjde hennes faders hand, men ett styck var bortrifvet. Om också brefvet varit helt, så skulle det varit svår att uppfatta meningen, emedan det var skrifvit så vild och utan sammanhang. Nu fanns blott ett fragment a detsamma att tillgå och det var blott en samling asbrutn. och orediga meningar. Postpappersarket hade söuderrifvit: