— Eleanor, Eleanor! ropade signoran, är detta qvinligt? Är detta kristligt? Flickan vände sig mot henne. De vidgade grå ögonen lyste af en nästan öfvernaturlig glans. Eleanor Vane hade stigit upp och hennes smärta gestalt var fullkomligt rak, hennes långa kastanjefärgade hår böljade öfver axlarne, och den nedgående solen sken på de våglika lockarne så att de glittrade som smält guld. Hon liknade i sin förtviflade beslutsamhet och jungfruliga skönhet en ung martyr under medeltiden, som väntar att bli förd till sträckbänken. Jag vet icke om det är qvinligt eller kristligt, sade hon, men jag vet att det är från denna stund mitt lifs uppgift och att det är starkare än jag sjelf. (Forts.)