Detta var den enda I ledningen till den hemlighet, som Georg Vanes död lemnat efter sig. Eleanor Vane vek ihop den skrynkliga papperslappen och gömde den ömt vid sitt hjerta. Derpå föll hon på knä, ihopknäppte händerna och höjde dem mot det lilla rummets laga tak. — 0, min Gud, hör det löfte, som göres af en olycklig flicka, som ej har mer än ett uppsåt i detta lifvet. Signora Vicirillo föll på knä bredvid henne och försökte omfamna henne. — Mitt kära, kära barn, bad hon kom ihåg, hur detta bref skrefs, kom ihåg din fars sinnesstämning. — Jag kommer icke ihåg något annat, svarade Eleanoå, än att min far ber mig hämnas hans mord. Ty han bief mördad, ropade hon häftigt, och dessa penningar — dessa usla penningar, hvilkas förlust kostade mer på honom än döden — togos från honom genom bedrägeri. Han blef mördad. Hvad bekymrade den bofven, som plundrade honom, sig om hvad som blef af den stackars, förtviflade, hjelplöse gubben, som han gjort orätt och bedragit. Hvad bekymrade det honom? Han lemnade min far, lemnade honom i hans tröstlöshet och elände, lemnade honom efter att ha genomplundrat och ruinerat honom, lemnade honom att dö i sin förtviflan. Hör på mig, ni bada, och minns hvad jag säger! Jag vet nog att jag är mycket ung, men jag har ej lärt att tänka och handla på egen hand förrän i dag. Jag kinner icke denne mans namn, men jag svär att förr eller senare hämnas min faders förfärliga död på honom.